Actually kan you guys, I have this interesting penyakit. Penyakit di mana I selalu susah nak cam kan muka oghang kat mana I pernah jumpa dia sebelum ni.
It’s like when you were doing jigsaw puzzle. Mula-mula kita cari pieces for border dia dulu, baru kita buat yang dalam. After you’ve finished setting up the borders, you will then take one particular piece and started matching that piece everywhere kat ruang-ruang kosong jigsaw puzzle tu. Sini tak boleh, sana tak boleh, atas tak boleh, bawah tak boleh. You then picked up another piece and did the same thing. Atas, bawah, kiri, kanan. These will continue endlessly until you get frustrated and bored.
This was what actually happened dalam kes I dengan Hisham Ghouth ni. When I first met him dalam dunia berkerjaya ni, my heart was like, “ Hei… I know this guy…” but….. my head was playing jigsaw puzzle. Hisham Ghouth was THAT particular piece yang tak dapat nak di match kan mana-mana dalam memory I.
True, we have communicated well, over phone calls, during meetings, makan-makan, siap gelak-gelak kutuk-kutuk each other but never-never-never in the slightest moment that both of us terperasan yang we were once bersama-sama as the brood of Jalan Hang Tuah.
Really la… it’s kind of embarrassing la pulak dah…
Rahmat, ni bukan kes BLUR lagi dah ni. Ni lagi teruk ni. Dah jadik kes AMNESIA la pulak dah ni. Selective amnesia I may say.
Well, now I have reason for not recognizing Hisham Ghouth.
Monday, May 11, 2009
Subscribe to:
Posts (Atom)